I går
räknade min dotter ut att jag har skrivit 133 böcker. Det är ganska många det.
Många ord, många idéer, många tankar. Skulle vara roligt att tänka tillbaka på
dem och försöka hitta en utveckling: har det gått framåt eller bakåt, har jag
blivit klokare eller dummare, har jag blivit bättre eller sämre som
skriftställare?
Men det går tyvärr inte. Jag har blivit äldre, med sämre minne. I
mitt usla komihåg försvinner mina böcker. Rebellerna? Befriaren? Mexikanen? Har
jag varit i Mexiko?
Jo, en gång för länge sedan. Dottern hade fått ett tevejobb och
åkte med ett teveteam till Söderhavet och blev borta nåt halvår. Hustru Inga
åkte till Paris för att gå på konstskola. Jag åkte till Mexiko för att hitta
någon ungdom att skriva en bok om.
Minnet kommer tillbaka i form av bilder. Jag hyrde ett rum utan
fönster. På natten var det skottlossning i gränden utanför. Jag levde farligare
än jag visste om. Jag kunde ha blivit mördad av nån som ville åt mina skor och
slängd i ett dike. Jag var naiv och trodde att Mexiko var lika tryggt som vårt
idylliska Sverige.
Jag minns i form av bilder. Inga tidpunkter, inget sammanhang.
Dottern påstår att jag skrivit böcker som Bränna barn, Låtsas leva, Dags att
dö.
133 böcker? Jag borde kanske läsa några av dem och uppliva minnet.
Låtsas leva. Dags att dö. Det låter som något mycket aktuellt för den gamling
som nu blivit jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar