Låtsas leva? Dags att dö?

I går räknade min dotter ut att jag har skrivit 133 böcker. Det är ganska många det. Många ord, många idéer, många tankar. Skulle vara roligt att tänka tillbaka på dem och försöka hitta en utveckling: har det gått framåt eller bakåt, har jag blivit klokare eller dummare, har jag blivit bättre eller sämre som skriftställare?

Men det går tyvärr inte. Jag har blivit äldre, med sämre minne. I mitt usla komihåg försvinner mina böcker. Rebellerna? Befriaren? Mexikanen? Har jag varit i Mexiko?

Jo, en gång för länge sedan. Dottern hade fått ett tevejobb och åkte med ett teveteam till Söderhavet och blev borta nåt halvår. Hustru Inga åkte till Paris för att gå på konstskola. Jag åkte till Mexiko för att hitta någon ungdom att skriva en bok om.  

Minnet kommer tillbaka i form av bilder. Jag hyrde ett rum utan fönster. På natten var det skottlossning i gränden utanför. Jag levde farligare än jag visste om. Jag kunde ha blivit mördad av nån som ville åt mina skor och slängd i ett dike. Jag var naiv och trodde att Mexiko var lika tryggt som vårt idylliska Sverige.

Jag minns i form av bilder. Inga tidpunkter, inget sammanhang. Dottern påstår att jag skrivit böcker som Bränna barn, Låtsas leva, Dags att dö.

133 böcker? Jag borde kanske läsa några av dem och uppliva minnet. Låtsas leva. Dags att dö. Det låter som något mycket aktuellt för den gamling som nu blivit jag.