I går skulle
jag skriva något om två pojkar som stjäl en båt. Fråga mej inte varför, för det
tänker jag inte tala om. Grejen är att jag inte vet något om båtar. För att
skaffa kunskap måste jag göra något som kallas för research (uttalas risörtsch).
För tio år sedan skulle jag ha behövt klä mej i något som tålt
kall blåst och gått ner i hamnen för att kolla båtar och intervjua ägarna. Nu
behövde jag bara knäppa på datorn och googla in "båtar" för att sitta
med famnen full av flytetyg.
Jag valde en plastbåt som av någon anledning fått namnet Chris Craft Capri. Den kostar lite över
en miljon, är 6,45 meter lång och 2,41 meter bred. Drivs av en inombordsmotor.
Antagligen måste man ha nyckel för att få den igång.
Det löser vi lätt. Båtens ägare har satt i nyckeln för att starta
motorn när han kommer underfund med att han glömt något, kanske sin fru, och
rusar iväg till bilen för att hämta henne. Pojkarna ser chansen och rusar
ombord och styr ut på fjärden. De är unga, de är inte straffmyndiga, så vad har
de att förlora?
Författaryrket har sina förtjänster. Världen ligger öppen, man kan
hitta på vad som helst, ingen kan påstå att man ljuger.
Nej, för man har ju gjort ljugandet till ett yrke. Kan man tänka
sej något bekvämare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar