Det är på natten jag lever

I Folkbladet läser jag en krönika av Åsa Hanell. Hon skriver att hon inte vill skriva dagbok, hon vill skriva nattbok. Det är en sån där originell formulering som jag beundrar. Som jag aldrig skulle ha kommit på själv. Trots att jag verkligen skulle vilja skriva nattbok.

Det är på nätterna jag har mina verkliga upplevelser. På dagarna sitter jag i mitt dödens väntrum och gör just ingenting. På nätterna umgås jag med mina föräldrar och min bortgångna hustru. Mina föräldrar skulle ha varit 115 år nu om de levat. På nätterna är de medelålders och fullständigt umgängesbara. Och min hustru lagar min mat och målar sina tavlor, de som hänger på väggarna runt omkring mej och ständigt påminner om henne.

Det är på natten jag lever. På dagen kunde jag lika gärna vara död.