När man
fyller nitti tänker man tillbaka på sitt liv. Det är ju ingen idé att tänka
framåt, för nån framtid har man inte. Men bakåt.
En gång ville jag bli journalist. Det var 1945 när jag gått ett halvår
på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Jag praktiserade på Folkbladet. Men
jag dög inte som journalist. Jag kunde inte hålla mej till sanningen, vilket
journalister skulle göra på den tiden.
Om man inte kan hålla sej till sanningen ska man bli författare.
Då kan man göra ljugandet till konst. Så författare blev jag. På Marieborg hade
jag träffat Inga. Till henne skrev jag en av de få dikter jag åstadkommit:
Nu när vårens första blommor stig
upp ur markens mull
och när trädens spröda grönska
spricker ut
och när sommarfåglar sjunga för
en våryr kärleks skull
ska vår vinterlånga samvaro ta
slut.
Och med vårregnet jag gråter,
torkar tappert bort en tår
Hoppas, Inga, att vi åter träffas
något år.
Det gjorde
vi. I nästan sjuttio år hängde vi ihop. Nu är hon död och tomheten är
förfärande.
I morgon fyller jag nitti. När man blivit så gammal har man överlevt
sina vänner och bekanta. Men någon tänker tydligen på en. För ett par minuter
sedan ringde man från en blomsterhandel och sa att de skulle komma med blommor
som någon vill ge mej.
Själv firar jag inte min födelsedag. Jag sitter här och surar och
undrar hur länge man ska gå här och skräpa.
Ja så var det nog att om man ville bli författare ska man hålla sig till sanningen. Är inte fullt så säker på att det gäller idag. Dock gäller fortfarande samma regler för att bli författare som det gjorde då. Du gjorde ett bra val, även om det kanske inte kändes som just ett val. Grattis på din födelsedag så här lite sent. Men blickar du bakåt kommer du ihåg den födelsedagen som var ;)
SvaraRadera