Jag avskyr helgdagar!

Helgdag i går, helgdag i morgon. Jag avskyr helgdagar. När jag var lönarbetare satte jag värde på helgdagarna som innebar betald ledighet. Nu arbetar jag inte för lön utan för glädjen att arbeta. Då betyder helgdagar att min kontakt med omvärlden bryts.

Brevlådan är tom. Inga tidningar och tidskrifter, inga vykort och brev. Ingenting som visar att jag existerar och att någon tänker på mej.

Den enda helgdag jag kan tänka mej att fira är första maj. Det gjorde mina föräldrar, som var socialdemokrater "så länge sossarna själva var det" som någon har sagt. En som tvivlade på sossarna var Finn Zetterholm som diktade sålunda:

Första maj, första maj, alla löften på svaj,

röda fanor i mängd, ser man på!

Men en röd som är blå litar jag inte på.

Jag vill inte gå med ut och gå!

Och jag kan inte gå med ut och gå. Man kan ju inte gärna stappla fram i ett förstamajtåg med rullator. Men jag ställer mej nog någonstans för att titta på dem som demonstrerar. Ska sossarna låtsas vara progressiva? Ska kommunisterna komma med några omvälvande krav?

Men än är det långt till första maj. Dessförinnan har vi röda söndagar 12, 19 och 26 med gåtfullt innehåll. Men i alla fall söndagar då man ändå inte skulle ha fått nånting i brevlådan.