I hela mitt liv har jag sysslat med
litteratur. Jag har skrivit ett hundratal böcker och läst lika många. Från
skolan hatar jag läroböcker. I läroböcker gömmer sej författaren och censurerar
sitt språk till anständighet. I skönlitteraturen framträder författaren öppet
och använder hela språket där inga ord är "fula".
Man lär sej språket genom att använda det:
Tala, lyssna, läsa, skriva. Inte genom att plugga grammatik alltså. Barn borde
vi lära av, de är tidigt språkbegåvade. Före fyraårsåldern ändrar de ordet bära
till bärde, vilket vi också borde göra.
Någon har påstått att barn skriver sämre nu
än förr. Kanske för att de numera skriver på dator. Datorer har ofta program
med skrivhjälp, men en sak datorn inte klarar är särskrivning, något som barn
numera allt oftare tycks hemfalla åt. Särskrivning kan bli hur tokig som helst:
Rök fritt – rök på bara!
Snabb mat – mat som springer iväg?
Släng gungan! – men barnen kanske vill ha den
kvar.
Nacka polisen! Låter grymt.
Jätte bra – bättre än småfolk?
Någon telefon hotar mej – farliga telefoner?
Hugg ormen – får man inte, för den är
fridlyst.
En mörk hårig sjuksköterska – skrämmer säkert
patienten.
Stekt kyckling lever…
Datorn har blivit en skrivhjälp utan like. De
unga i dag kan inte föreställa sej vilket helvete det var att skriva en bok på
en skrivmaskin som slamrade (man fick inte skriva på nätterna och störa
grannarna), med två papper och karbonblad emellan – och kasta och börja på nytt
om man skrev fel.
De flesta av mina böcker har jag skrivit på
skrivmaskin. Den står kvar under bokhyllan och väntar på att behövas på nytt.
För datorn kan ju paja. Eller elektriciteten
slockna som den gjorde härom natten när hela byn här blev strömlös.
Skulle det hända igen så kan jag tända
stearinljus och plocka fram min gamla Remington Noiseless Portable.
För skriva måste man – om det nu är det enda
man på allvar ägnat sej åt under de senaste sjuttifem åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar