Lita på ditt språk – det duger!

Några av mina senaste bloggar har handlat om språk och skrivande. För att fortsätta på det temat skulle jag vilja säga:

Ingen tanke är färdig förrän den formats i ord. Att skriva är att göra många tankar färdiga. Men för att kunna skriva måste man lita på sitt språk. Och då menar jag inte ett vårdat språk – med ett sånt skapar man inte litteratur. Jag menar talspråk.

Till en alkoholist säger du inte: Du måste minska din alkoholkonsumtion. Nej, du säger: Sluta kröka för fan! Samma språk använder du om du skriver en berättelse. Ditt språk är alltså inte vårdat, det är litterärt!

Språket är klasskampens viktigaste vapen. Vi som står till vänster och alltså är hederliga, vi kan skriva artiklar med raka påståenden. Och i berättelser kan vi med ett rakt språk gestalta det vi vill.

Våra motståndare har det svårare. De kan inte säga vad de verkligen tänker: Orättvisor är bra. Ta från de fattiga och ge till de rika så blir alla lyckliga. Det skulle ingen tro på.

Inte kan de framföra sina åsikter i konstnärlig form heller. Till det krävs begåvning. Till höger finns ingen begåvning, bara en massa pengar. De kan köpa reklamare och tidningar. De kan sabba språket.

De kan förvandla ordet arbetare till medarbetare. För ingen kan ju tänka sej en kämpande medarbetarrörelse. De kan som Gösta Bohman 1966 etablera ordet krismedvetande fast det inte var nån kris. De kan kalla arbetslösa för övertaliga, såna som egentligen inte borde finnas, de kan kalla kämpande arbetare för trygghetsfixerade eller välfärdsnostalgiker, och förvandla skatter till skattetryck.

Många av oss tvekar att delta i debatten genom att skriva. För att ha nåt att säga måste man ha nåt att säga till om, tror de. Det är fel. För att få nåt att säga till om, måste man våga säga vad man kräver.

Skriv artiklar och insändare! Gör dig hörd! Och lita på ditt språk – det duger!