I mitt grannskap har jag en blygsam poet som heter Ove Klinthäll. Han
är för blyg för att trycka sina dikter, skickar dem bara till vänner och
bekanta. Jag får ofta lust att ge dem vidare spridning. Här kommer en:
Att folk kan
läsa tycker jag är bra, men
ibland så
gäller alltför låga krav,
och
veckotidningslöpsedelsreklamen
är töntig så
att fan kan smälla av.
Skilsmässor,
bröllop, skvaller, otrohet,
det är det
bästa löpsedlarna vet.
Och tårtor,
bantning, självsvält, bulimi,
det älskar
dessa blad att frossa i.
Och allt är
sött och gulligt, rart och näpet.
Så jag kan
bara gå och gapa häpet.
Så är det. Eftersom jag skrivit något hundratal böcker, har jag
levt på folks läskunnighet. Jag har sluppit skriva strunt, då jag ofta vänt mej
till ungdom, som inte intresserar sej för tårtor och bantning.
Vad gäller Klinthäll så skriver han i olika
genrer. Ibland tycks han hitta på en egen genre. Eller var ska man placera den
här:
Jag ropar:
Var är du? Min fru svarar: Här!
Jag ropar
tillbaks: Det är lögn, du är där!
Att andra
kan va både fjärran och när
är möjligen
rätt, men jag vet: Jag är här!
Att vara eller inte vara. Här kliver han upp på en shakespearsk
nivå och ställer sej bland Hamlet och andra genier. Det är där han hör hemma.
Och jag kan bara vara stolt över att vara polare med en sån begåvning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar