Bengt Ingelstam heter en författare som skickat sin senaste bok
till mej. En bok om ishockey, om man får tro bilden på omslaget. Jag är inte
intresserad av sport, bläddrar alltid förbi alla sportsidor i tidningarna. Så
boken blir liggande ett tag. Tills jag öppnar den – av ren hövlighet, antar jag
– och hittar inte ishockey utan ett levande språk!
Skolfröken har blivit gamlare, inte äldre.
Hon talar om något som ska hända vid jul. Vadå jul? Det är ju flera år till
jul!
Där är en som inte vill tala om bilar. Dom
tog ifrån körkortet av hennes pappa, när han fick blåsa i en sån där plastpåse
Hockey är kul, men blir ibland ännu kulare.
Några ska bli utvisade men det är inte roligt
att vara flytting. Om inga protesterade skulle barnen måsta iväg.
Om jag vore lärare skulle jag frestas ta till
rödpennan. Men som läsare undrar jag vad det är som gör att jag gillar
Ingelstams språk. Och jag kommer underfund med att ett språk inte blir levande
när man följer reglerna utan när man bryter mot dem.
Inte av okunnighet, förstås. Utan när man kan
reglerna och bryter mot dem. Det är nog enda sättet att få till ett levande
språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar