En roman om ensamhet?

Åldrandet är problematiskt. Ingen söker mej. Ingen behöver mej. Jag googlar ordet ensamhet. Och får veta att ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd. Det finns frivillig och ofrivillig ensamhet.

I Sverige blir ensamhushållen allt fler och deras andel av alla hushåll är nu uppe i 46 procent. I Stockholm är andelen 58 procent. I och med detta toppar vi ”ensamhetsstatistiken” i Europa och världen.

Personer som blir ensamma har antingen valt det själva eller ofrivilligt blivit utstötta. De som frivilligt har valt ensamheten är oftast inte helt ensamma, utan kan ha någon avlägsen vän eller släkting som de träffar någon gång då och då.

Det stämmer ju på mej som har en dotter som ofta besöker mej och som jag utnyttjar för hjälp av olika slag.

Det finns två varianter av enstöringar, får jag veta. Den ena är de som föredrar ensamhet och är nöjda med ett mycket begränsat socialt samspel. De känner sig inte övergivna eller ensliga. Den andra typen är de som tvingas vara isolerade eftersom de har avvisats av samhället.

Jag tillhör tydligen den första typen, den som är nöjd med ett begränsat socialt samspel. Det talas också om självmord, nåt som jag aldrig tänkt utsätta mej för.

När man söker litteratur om ensamhet hänvisas man bara till en enda bok, antologin Att leva med sin ensamhet (N&K 1971).

Här möter jag alltså en utmaning. Jag är ju författare till yrket. Jag bör skriva en roman om ensamhet!

Men… att skriva en roman tar något år. Om man ska börja med det när man strax ska fylla nitti, då bör man känna sej såpass frisk att man tror sej bli minst nittiett.

Och det gör jag ju. Så – blir det en roman om ensamhet? Jag vet inte. Ordet ensamhet utvecklar sej inte till en plot, en innehållsbeskrivning i mitt huvud. Och det är det första som måste ske om det ska bli nåt.

Men tanken lockar mej. En roman om ensamhet…