fredag 14 augusti 2015

Att bli lämnad ensam kvar


Om man delar upp en prosatext i olika långa rader blir det en dikt. Så här till exempel:

Med det sprödaste
och känsligaste av allt
den mänskliga handen
skapade vi oss själva
erövrade vi jorden
tekniken kunskaperna
Med samma spröda och
känsliga verktyg
(som de av förbiseende
låtit oss behålla)
måste vi störta tyrannerna
och bygga det mänskliga
samhället…

Den dikten skrev jag och satte på ett vykort där Inga ritat en flicka som – med just denna känsliga hand – sitter och väver på stenåldersvis.
Det vykortet hittar jag nu bland mina papper. Det väcker minnen. Nästan sjuttio år fick vi vara tillsammans, Inga och jag, sjuttio år av resor, kärlek, samarbete.
Med sådana minnen kan man se tillbaka på ett liv som inte varit märkvärdigt – men inte heller meningslöst.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar