Lite snack om självmord

Ni som inte läser Folkbladet kanske kan få fram min krönika 1 september på nätet. Jag skriver där om självmord, aktuellt nu när det tycks vara den främsta dödsorsaken för unga människor.

Varje gång jag själv velat begå självmord har jag tänkt mej att hoppa från Västerbron. Vintern 1940 tänkte jag ofta på självmord. Det var krig, bilarna stod stilla, allt måste fraktas med cykel. Jobbet var hårt för 20 kronor i veckan. Jag stod ut fastän självmordet hade varit enkelt. 30 meters fallhöjd och en säker död.

Västerbron i Stockholm är populärast för såna som vill hoppa från hög höjd. Bortåt 90 procent av alla brohoppare väljer att avsluta sitt liv där.

Jag läste i DN att det nu ska sättas upp skyddsnät på Västerbron för att hindra folk från att hoppa därifrån.

För min del är det inte längre aktuellt. Ett lugnt liv och ett gott äktenskap har med tiden gjort självmordet mindre troligt. Nu leker jag bara med det när jag skriver.

I min roman Ett författarliv (Murbruk förlag) är jag hundra år och börjar tycka det är dags att lägga av. Just genom att hoppa från Västerbron. Jag tänker ta färdtjänst och vill övertala min sköterska Adela att följa med och hjälpa mej över räcket.

Hur det går ska jag inte avslöja här. Det får du se när du läser boken. Men en hel del tankar kring självmord kan du alltså hitta i min krönika i Folkbladet 1 september.

Och om du själv går omkring och funderar på att lägga av så tycker jag du ska ge upp den tanken. Ingenting är så jävligt som det kan se ut. Du är ju unik. Ingen kan ersätta dej. Så vänta några dar och ge livet en chans. Det är jag nuförtiden glad att jag själv gjorde då, för sjuttio år sedan.