På Arendorffs tid

Victor Arendorff hette en bohem och skald som höll till i Högalids församling i Stockholm där jag växte upp. Han drev omkring och försökte livnära sig på att skriva dikter. Han skulle säkert ha varit glömd om inte Nils Ferlin nämnt honom i en av sina mest kända dikter På Arendorffs tid.

Victor Arendorff gjorde flickor med barn. Ett av dem hette Majbritt och var en av mina första förälskelser. Henne kunde jag ha varit gift med om inte Typografförbundet gett mej ett stipendium och skickat mej till folkhögskola i Norrköping, där jag träffade Inga som jag sen skulle tillbringa sjuttio år tillsammans med.

Min far Gunnar umgicks i kretsen av de sk klarabohemerna. Han skrev inte dikter som Helmer Grundström och Ferlin och de andra. Han kallade sej versmakare och skrev tal och verser på beställning. Han var också nykter och skötsam till skillnad från de andra i kretsen.

Min far var född 1898 liksom Ferlin och flera av de andra. Victor Arendorff var tjugo år äldre. Kanske var han som diktare ett föredöme för de andra och påverkade dem. Som diktare kan han låta ferlinsk:

Ni tycker nog mitt liv är skräp och flisor

och att jag ingenting åt världen ger.

Men just för er

jag går i dröm och diktar mina visor…

Trots att min far var nykter och skötsam var vi en fattig familj. Vi blev utsatta för välgörenhet. Genom en stiftelse, Govenii Minne, fick vi hyra en lägenhet högst upp på Skinnarviksberget, där stiftelsen byggt bostäder åt fattigt folk. Hyran var 75 kronor i månaden.

Vem kunde ana att dessa fattigbostäder skulle bli eftertraktade lyxvåningar med tiden? Vi som flyttade in där trivdes bra. Högst uppe på ett otillgängligt berg, men med vid utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Gamla stan.

Tiderna förändras. Den lägenhet vi hyrde för 75 kronor i månaden såldes härom dagen för 3,2 miljoner kronor. Stockholms Söder är inte längre en arbetarstadsdel som på Arendorffs tid.