Ett innehållsrikt liv att minnas

Att vi gamlingar tänker på döden, det finner jag ganska naturligt. Det är inget obehagligt. Men kan inte tänka framåt när man inte har någon framtid. Då får man tänka bakåt. Och det är roligt, för minnet har den märkliga egenskapen att det suddar bort allt obehagligt och framhäver det positiva och roliga. Lite tankfull är väl poeten Ove Klinthäll när han diktar så här:

Så kroknar vi så småningom

sen vi levt länge, gott och rätt.

Ja, även om vi levt tvärtom:

på mindre godkänt sätt.

Men ingen vet när allt tar slut,

ej heller vad som händer då,

men att vi därmed slocknar ut

det är jag säker på.

Vi hamnar i nåt äventyr,

i himmel eller helsefyr.

Nej det måste vara galet precis,

och det finns inte minsta bevis.

En fördel med att bli gammal är att man har ett långt liv att tänka tillbaka på. Ett liv som för de flesta varit innehållsrikt på olika sätt. Jag levde sjuttio år tillammans med Inga. Vi reste i Afrika och Latinamerika. Vi gjorde böcker tillsammans, jag skrev och hon illustrerade. Vi älskade och gladdes åt våra kroppar. Vi fick en dotter som vi kunde vara glada och stolta över. Vi sa inte att vi älskade varann i sjuttio år, vi sa att vi stod ut med varann så länge – och det kallade vi kärlek.

Nu är hon borta och jag är ensam kvar. Ensam – det är just det jag är. Ensamhet låter som något tröstlöst, men det är det inte. Just för att man kan tänka bakåt. Och ha ett gott och innehållsrikt liv att minnas.