Jag är inte den som gnäller

Dagens dikt är från poeten Ove Klinthäll och lyder sålunda:

Hörni, har ni täkt på detta,

att vi varje dag är mätta?

Vi har kläder när vi fryser,

vi har näsduk när vi nyser.

Skor och bilar, goa sängar,

sjuk- och tandvård, gott om pengar.

Bättre kan vi knappast få.

Varför gnäller vi ändå?

Gnäller? Vilka är det som gnäller? Vilka är det Klinthäll är "vi" med?

De flesta jag känner gnäller inte. Och:

Jag tar inte åt mej heller,

jag är inte den som gnäller.

Se där, nu fick jag det att rimma också.

Jo, jag gnäller. Över ålderdom och krämpor, ensamhet och meningslöshet med livet. Men det är det ingen som hör. Jag gnäller bara för mej själv.

När man blir gammal är man till besvär för omgivningen. Då kan man försöka sätta upp ett glatt ansikte, le och tralla och se glad ut. Visa att man faktiskt är tacksam över kommunens och närståendes omsorger.

Grannarna på ålderdomshemmet är lika vilsna som jag. Ibland frågar de vad som är meningen med livet. Meningen? Det förutsätter att någon menar. Vem då? Gud? Som ingen av oss tror på.

Nej, det finns ingen som menar – och alltså finns det ingen mening med livet. Låter det hopplöst? Nej, låt oss vända på det! Vi är fria att ge vårt liv en mening!  

Allt vad du vill, allt vad du gör, det ger ditt liv en mening! Du är fri att själv ge ditt liv en mening. Den friheten behöver du inte göra något med. Det räcker med att du känner den.

Jag är jag. Jag är fri. Fri att göra vad som helst. Uppfinna perpetuum mobile. Eller bara klappa grannens hund som tycks gilla mej och gärna vill flytta in till mej.

Livets mening är att betyda något för någon. Sedan min Inga steg upp till himmelen genom krematoriets skorsten har jag kommit att känna att jag inte betyder något för någon.

Utom möjligen för grannens hund. Och vadå – det är i alla fall något.