Nu vet jag att jag är dement

Jag skulle på fest och dom sa: Du kan väl ta med dej gitarren? Visst. Och så letade jag fram ett sånghäfte som jag satte ihop år – nämen jisses! 1975! – För förti år sen! Det känns ju som i går!

Men tiden har gått. Pianisten Olle Linderhjelm är borta, han som var kapellmästare i de olika band vi satte ihop till allsångskvällar och Vikbolandsspel genom åren. Förmodligen är de andra också borta, de spelmän vi lirade med. I varje fall har jag tappat kontakten med dem för länge sen.

Ett säkert tecken på demens är att man förlorar känslan för tid. Och att man börjar leva två liv – ett på natten när alla vänner finns kvar och håller igång om förr – och ett på dagen när man sitter ensam och undrar hur länge man ska gå här och skräpa.

Min vän poeten Ove Klinthäll sänder mej denna vers:

Är livet gott och angenämt så bör man

se till att det ej sämre blir – så dör man!

Är livet plågsamt bör man absolut

se till att hela helvetet tar slut.

I vilket fall: Man bör

va glad för att man dör.

Så lägger han till: Men jag tycker inte du ska ta livet av dej, förstås. För vem ska jag då skicka verser till?

Se där. Så länge det finns någon som gläder sej åt att man är i livet kan man vara lycklig och hänga med ett tag till.