En av mina grannar heter Majlis. Hon älskar barn. Hon har visst
jobbat på nåt barnhem. Nu är hon pensionerad men längtar tydligen tillbaka till
jobbet. Varje gång vi träffas pratar hon om ungar och hur underbara de små
liven är.
En gång hade hon i en grupp en flicka som
tyckte synd om böcker. Flickan hade förklarat. Böcker står så instängda i
bokhyllan. De är fångade mellan sina pärmar och vill egentligen komma loss,
slippa ut, nå många människor och bli lästa och ompratade.
Majlis antog att det bara gällde barnböcker.
Pelle Svanslös och Pippi Långstrump skulle kanske kunna känna sej instängda och
längta ut, men den kvicktänkta flickan hade sagt att det gällde alla böcker,
även de vuxenböcker som inte hade några bilder.
Alla böcker står instängda mellan sina pärmar
och längtar ut. Sa barnet, för barn är ju så begåvade och kan säga så oväntade
saker.
Jag är inte förtjust i barn. Jag kände att
jag måste käfta emot.
Vadå barn! Barn är vi ju alla i början av vår
tillvaro. Barndomen är ett skede i allas våra liv. Är vi klokare i början än
senare i livet?
Många människor säger att de tycker om barn. Logiskt
sett skulle det betyda att de tycker om sina medmänniskor i början av deras liv
men slutar att gilla dem småningom.
Jag har skrivit många böcker för barn och
ungdom. Det betyder inte att jag älskat barn. Det betyder bara att jag gillat
goda recensioner och hygglig inkomst.
Se där – nu har jag kommit underfund med lite
mer om mej själv. Och det har jag ett barn att tacka för. Barn är ju så
kvicktänkta och begåvade.
Det är väl bara att acceptera det då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar