Kan en moderat ha normalt känsloliv?

Gunilla Carlsson heter en moderatpolitiker som varit biståndsminister. Nu meddelar hon att hon lämnar politiken. Det är jobbigt i politiken, säger hon. Man måste vara tillgänglig dygnet runt. (Precis som varenda småbarnsmamma, men det säger hon inte.) Hon får en rejäl pension som hon anser sig vara värd.

Hon får drygt femtio tusen i månaden.

Så är det med politiker. Vi väljer dem för att de ska fatta beslut till förmån för oss alla. Och de börjar med att tillförsäkra sig själva förmåner.

Tråkigt att jag inte själv blev politiker. Jag var på rätt väg en gång i min ungdom. Som barn till sosseföräldrar, som medlem först i Unga Örnar och sen i SSU. Jag kunde ha gått raka vägen och låtit mej försörjas av rörelsen. Men jag valde liksom mina föräldrar att försörja mej med arbete.

Jag var hederlig. Det låter som skryt men är bara ett klart konstaterande. De flesta arbetare är hederliga. Många åtar sej förtroendeuppdrag på lägre nivåer och jobbar ideellt. Några tar uppdrag på högre nivåer och börjar med att bevilja sej själva förmåner. Då kallas de politiker och får snart sitt moraliska omdöme grumlat.

Femtitusen i månaden! Det skulle ha passat mej som får klara mej på femtontusen. Men jag får skylla mej själv, jag som kunde ha blivit politiker men inte begrep vilka fördelar det skulle ha gett.

Så gick det som det gick. Fattig – men med rent samvete och hedern i behåll! Fan vet om det inte känns rätt bra ändå.

Vad känner Gunilla Carlsson när hon varje månad tar emot sina femtitusen? Förmodligen ingenting. Hon är ju moderat – och som sådan kan hon väl inte ha ett normalt känsloliv.

Tror jag med tanke på vad moderatledda Alliansen åstadkom i regeringsställning i form av privatiseringar och nedrustning av den allmänna välfärden.

Moderat = samhällsfientlig och motståndare till vad arbetarrörelsen byggde upp under 1900-talet.

Menar jag. Eller har jag fel? Bevisa det då!