Hur mycket längre ska vi vänta?

Dagens dikt får vi från poeten Ove Klinthäll, som versledes funderar över hur vi kunde blivit rika. Vilket vi inte blev, varken han eller jag eller de flesta av oss:

Man kunde ju, ifall man satsat mera på kemin,

levt högt på stress- och huvudvärks- och magsårsmedicin,

för snart har var och en så mycket prylar här i väst

och måste hinna med så mycket grejer

så att hon tycker hela livsprojektet är en pest

och vet knappt vad hon tänker eller säjer.

Man kunde ha sålt preparat och tagit bra betalt,

när folk måste förgiftas för att leva fullt normalt.

Jag hör till dom som käkar mediciner. Fem stycken varje dag. Som läkemedelsbolagen tjänar pengar på. Privata företag tjänar pengar på att hålla mej på fötter. I TV:s "Fråga doktorn" försäkrade doktorn att läkare aldrig får betalt av fabrikanterna för att ordinera deras mediciner. Ett undantag från kapitalismens normala normer alltså. Det undantaget borde bli regel.

Socialism alltså. Det har jag tjatat om förut. Och måste fortsätta att tjata om. Hur mycket längre ska vi vänta?