Vett och etikett i språket

Jag är en sån där språkpolis som blir sur när folk skriver kollegor i stället för kolleger eller inte kan skilja på före och innan eller varken och vare sig. Det beror på min halvbildning. Jag håller styvt på det lilla jag lärt mig.
Lars Melin som skrivit boken Vett och etikett i språket (Norstedts Akademiska 2007) hävdar att det är vi som bestämmer hur språket ska formas, vi som använder det.
Svenska akademin ville få igenom stavningen vinersnitsel men svenskarna fortsatte att skriva wienerschnitzel. Själv var jag på 1940-talet med i en grupp som skulle skriva rättstavningsregler för Aftonbladet och bestämde att modärn skulle stavas med ä för att skilja det från modern (mamman). Så har jag skrivit sen dess men det har Akademin inte lagt märke till.
Man kan använda svordomar och sk fula ord och ändå skriva bra. Är skit ett fult ord? Inte i skit samma. Barn har ingen känsla för ords eventuella fulhet. De gillar rim och musikalitet.
Men ord är laddade. Den fyraåring som på släktfesten rimmar ”Faster Tora är en hora” får mer uppmärksamhet än alla de andra festtalarna.
Man kan skriva felfritt men ändå begå fel. Melin har roliga exempel: Jag fick ett marsvin av mormor som luktade pyton. Den döde kom cyklande från vänster (efter trafikolycka). Rafael gjorde ett stort antal madonnor med barn. Krogen var alldeles packad.
Ett fel som på senare tid blivit vanligare i skolan är särskrivningen av sammansatta ord. Vad är en svart sjuk man, är det en som kan vårdas av en sjuk syster? Lever pastejen? Ja, det är kanske lika troligt som att stekt höns lever.
Språket är ologiskt. Varför heter det God jul men Glad påsk? Varför är ”Han kommer” säkrare än ”Han kommer säkert”?
Lars Melin bryter ner mina föreställningar om rätt och fel. Det är inte fel att säga ”Han är tuffare än mig” i stället för ”Han är tuffare än jag”. För si – ”än” kan vara antingen preposition eller bindeord, i senare fallet med en tänkt satsförkortning ”än jag (är)”.
För att begripa det bör du vara lite slängd i grammatik. Det är Lars Melin. Han vet att ”inte vågat kommit” och ”inte fått gjort” heter dubbelt supinum. Och han är beredd att godkänna det lika väl som ”inte vågat komma” och ”inte fått göra”.
Så långt hänger jag inte med.
Lars Melins bok vill jag rekommendera svensklärare att ta med på semestern för att aktualisera sina kunskaper och modärnisera sin undervisning.
Om de i fortsättningen säger att man inte ska börja en mening med och, kan de inte samtidigt rekommendera eleverna att läsa Strindberg som är en värsting just med det.
Att skriva bra är något mycket mer avancerat än att skriva felfritt. Det kan man lära av Lars Melin.
I studiecirklar där invandrare är med kan man diskutera varför svenskan är ett så svårt språk att lära sig och vad vi är ensamma om i världen, t ex dubbelbetoningen som gör att ord kan skifta betydelse om man betonar ena stavelsen eller båda. Exempel: anden (spöket) och anden (fågeln). Pröva med banan, parad, tomten, tanken, förband, vaken…