Om jag kunde skriva vers som min far och andra vissa somliga
skulle jag skriva så här:
Vi tycker att våra bekymmer är svåra
Men du, inom kort är dom alls inte nåra!
Om, säj, hundra år, vem ve då vem man var?
Oss har då inte nån levande sett.
Av dagens problem har vi ingenting kvar
år tvåtusen etthundra ett.
Som författare drömmer man om att bli klassiker och läst och
ihågkommen om hundra år. Men det är väl bara inbillning. Jag skriver ingenting
av bestående värde. Inte ens ovanstående vers har jag skrivit, det har Ove
Klinthäll gjort.
Och han hör till dem som kan bli
odödliga. Inte så att han blir uppmärksammad av litteraturhistorikerna. Men så
att vanliga läsare klipper ur hans verser och klistrar in dem i sina dagböcker
därför att de roas av dem.
Om det är något som kommer att
läsas om hundra år så är det gamla dagböcker, när barnbarns barnbarn vill se
tillbaka på släktens historia och hitta sin plats däri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar