Får man ha en vision?

Mitt husorgan Folkbladet hade för ett par år sedan en artikelserie om arbetslösheten. Politiker från alla möjliga håll skrev långa spalter om hur man kunde gynna företagare och locka dem att anställa lite fler medarbetare. Ingen gick till botten och funderade över arbetets bakgrund. Jag ser det så här:

Man kan arbeta för att samhället behöver ens insats för försörjning och välfärd. Eller man kan arbeta för att öka någon rik företagares rikedom. I det senare fallet blir den arbetslös som inte någon företagare kan tjäna pengar på.

Det förra fallet skulle kräva socialism och planekonomi. Det är dit vi måste komma om inte allt ska gå åt helvete.

Då kan vi räkna ut vilka insatser som behövs och sen dela på jobben. Med tillräckligt många på varje uppgift för att undvika stress. Vi glömmer bort det kapitalistiska rövarbegreppet SPARA! I stället ska vi SLÖSA med insatser därför att vi alla älskar att jobba under rimliga villkor.

Jag har alltså en vision. Det ska man tydligen inte ha. All debatt, i teve, radio, press och i Almedalen, utgår från att vi arbetar för att öka privatföretagares rikedom. Då känns det skönt att vara pensionär och slippa göra den insatsen.