Jag får inte så många uppdrag
numera. Men nu har jag fått ett som tål att tänka på. Jag ska berätta för en
tidning hur det var att vara fattig på 1930-talet.
Jag
växte upp i ett barnrikehus. Det var en stiftelse som hette Vilhelm Govenii
Minne. Grundaren var en rikeman som hette Vilhelm Govenius. Han hade i början
av 1900-talet fått samvetskval för alla pengar han lurat av fattigt folk. För
att ändå komma in i himlen beslöt han 1903 att låta bygga bostäder åt barnrika
och fattiga människor.
Det
blev två hyreshus högst upp på Skinnarviksberget. Där hade mina föräldrar fått
hyra en tvårummare för 75 kronor i månaden.
Fattigdomen
har jag i gott minne. Morsan handlade på krita i något som hette SBS Livsmedel.
När hon inte kunde betala fick hon gå omvägar för att inte synas av personalen
på SBS Livsmedel.
Farsan
var arbetslös. När han hörde att det fanns jobb i Gävle gick han dit. Sen fick
han gå hem igen. Hans skor var utslitna, de hade hål under sulan så att han fick
lägga en pappskiva i dojan.
Men
jag och min bror hade hela skor. Ungarna skulle inte lida av fattigdomen. Sådan
var de fattigas moral, sådan var mina föräldrars moral.
Jag
har aldrig behövt frysa i dåliga kläder. Jag har aldrig behövt gå hungrig. Det
skulle vara bättre att intervjua min morsa om fattigdom. Men hon dog 1994 och
tog sina erfarenheter med sej i graven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar