Kärlek, vad kan det egentligen vara?

Man provocerar mej. En av mina sk vänner säger: Kan du inte för en gång skull skriva en kärlekshistoria till omväxling med all politisk smörja du jämt håller på med? Nej säger jag, jag vet inte hur man gör. Det är väl enkelt, säger den sk vännen. Man hittar på två personer som fattar tycke för varann. Och sen får det ge sej och bli vad det blir…

Jaha – två personer. Kan jag väl hitta på, jag är ju yrkesförfattare. Ska väl vara en man och en kvinna, för jag vill inte hålla på med några moderna avarter.

En man: herr Lurendrej. En kvinna: fröken Trippla. De möts i en park, sitter på en bänk och börjar prata.

Herr Lurendrej är en skojare, det hörs ju på namnet. Men även en skojare kan ha äkta känslor, och hans känslor för fröken Trippla behöver det inte vara något fel på.

Fröken Trippla är oskuld. Hennes pappa menar att hon ska förbli så, utan att han kan säga varför eller hur länge.

Nu har vi två personer, en av vardera könet, som sitter på en parkbänk. Jag kan inte skriva att de börjar prata. Jag måste gestalta det. Vem av dem säger vad?

Han: – Det är fint väder i dag.

Hon: – Ja. Jag älskar solen. Skulle kunna sitta såhär hur länge som helst. Här i Tantolunden har jag sprungit omkring som barn. Känner vartenda gömställe där man kan dra sej undan och aldrig bli upptäckt av någon.

Herr Lurendrej fattar inte att han just håller på att dras in i ett förhållande där kvinnan tar initiativet. Han har sina blickar i urringningen på fröken Tripplas klänning och fantiserar om hur hon skulle kunna kläs av och bli våldtagen, fast något våld i det här fallet inte skulle behövas.

Fröken Trippla fantiserar å sin sida om hur hon trycker sitt underliv mot herr Lurendrejs och får en melodi i huvet: Vad har du i fickan Jan, är det en jättebanan…?

Här har vi nu allt som behövs för att skriva en kärlekshistoria. Ändå kommer jag inte igång.

Kärlek måste vara något mer än bara snoppen i snippan. Men vad? Jag och min avlidna hustru Inga sa inte att vi hade älskat varann i sjuttio år, vi sa att vi hade stått ut med varann så länge – och det kallade vi kärlek.

Att beskriva ett sjuttio år långt äktenskap låter sej inte göras. Det skulle bli tio romaner.

Jag kan inte skriva en kärlekshistoria. Sorry. Mina sk vänner får acceptera att jag bloggar politik och undviker sånt som jag inte vet något om.

Om kärlek vet jag nästan ingenting. Stå ut med varann okay. Men nu får jag väl gå till biblioteket och be att få låna några kärleksromaner för att få veta vad kärlek dessutom kan vara.