Innan man
kan göra något annat måste man ha mat. Att skaffa mat är människans primära
sysselsättning.
Om man med människa menar en varelse som går upprätt och använder
redskap med sina sålunda befriade händer, då har vi funnits på jorden i kanske
sjuhundratusen år. Av dessa har vi levt sexhundranittiotusen år ur hand i mun,
i ständig kamp för att överleva från dag till dag.
Det är för stenålderns arbete och kamp som människan är utrustad.
Stenålderslivet är vår naturliga tillvaro.
Hur "kulturen" sett ut under denna dominerande del av
vår tillvaro borde vi kunna gissa oss till, eftersom vi biologiskt sett är samma
människor nu som då.
Grupperna var små, det fanns inga främlingar i vardagslivet.
Maktrelationer och arbetsmetoder var tydliga och begripliga. Sammanhangen var
överskådliga.
Ingen behövde således känna sig dum!
Det måste ha
funnits ett sinligt samband mellan människan och naturens material. Den som
tillverkade ett nyttoföremål måste ha fallit för frestelsen att göra det så
vackert som tiden tillät. Och kanske sjunga under arbetet dessutom.
Den som nedkämpat ett villebråd måste ha känt behov av att berätta
om det, spela upp händelsen på nytt och brista ut i sång över segern.
Efter att
under 99 procent av vår tillvaro på jorden ha levt stenåldersliv började vi så
den märkliga utvecklingsexplosion som trängs ihop på den sista procenten av vår
tillvaro – bronsålder, järnålder, medeltid, nyare tid och atomålder. Eller med
en mer upplysande indelning: slavsamhälle, feodalism, kapitalism och dödlig
imperialism samt olika försök till socialism.
Det hade uppstått ett överskott att slåss om. Det som ryms på en
sista procenten av vår tillvaro på jorden är därför olika former av klassamhällen.
Den kultur vi vanligen pratar om är olika härskande klassers
kulturyttringar.
Vad
arbetande människor skapat av egen drift är mestadels förstört. Våra kläder och
bostäder, våra snidade bruksföremål, allt det som gjorde vardagens förtryck
uthärdligt, det har multnat och försvunnit. Våra sånger har blåst bort med
vinden. Det har ingått i förtrycket att våra sånger och berättelser stämplats
som "vulgära" (det betyder folkliga) och trampats ner i glömskan.
Överheten har dödat vår glädje över vårt eget kulturarv. Jag
undrar hur många av oss som – liksom jag själv – tycker att det finns stor
poesi i gamla rader som dessa:
I den djupaste skuggan under en
lönn
har jag pissat min älskades namn
i snön…
Det är rader
av äkta kärlek. Och jag kommer alltid att vara nyfiken på hur den folkliga
(vulgära) kulturen sett ut under vår stenålderstillvaro. Den som överheten
tagit död på för att skydda sej själv i klasskampen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar