Stenåldersmänniskor är vi!

Innan man kan göra något annat måste man ha mat. Att skaffa mat är människans primära sysselsättning.

Om man med människa menar en varelse som går upprätt och använder redskap med sina sålunda befriade händer, då har vi funnits på jorden i kanske sjuhundratusen år. Av dessa har vi levt sexhundranittiotusen år ur hand i mun, i ständig kamp för att överleva från dag till dag.

Det är för stenålderns arbete och kamp som människan är utrustad. Stenålderslivet är vår naturliga tillvaro.

Hur "kulturen" sett ut under denna dominerande del av vår tillvaro borde vi kunna gissa oss till, eftersom vi biologiskt sett är samma människor nu som då.

Grupperna var små, det fanns inga främlingar i vardagslivet. Maktrelationer och arbetsmetoder var tydliga och begripliga. Sammanhangen var överskådliga.

Ingen behövde således känna sig dum!

Det måste ha funnits ett sinligt samband mellan människan och naturens material. Den som tillverkade ett nyttoföremål måste ha fallit för frestelsen att göra det så vackert som tiden tillät. Och kanske sjunga under arbetet dessutom.

Den som nedkämpat ett villebråd måste ha känt behov av att berätta om det, spela upp händelsen på nytt och brista ut i sång över segern.

Efter att under 99 procent av vår tillvaro på jorden ha levt stenåldersliv började vi så den märkliga utvecklingsexplosion som trängs ihop på den sista procenten av vår tillvaro – bronsålder, järnålder, medeltid, nyare tid och atomålder. Eller med en mer upplysande indelning: slavsamhälle, feodalism, kapitalism och dödlig imperialism samt olika försök till socialism.

Det hade uppstått ett överskott att slåss om. Det som ryms på en sista procenten av vår tillvaro på jorden är därför olika former av klassamhällen.

Den kultur vi vanligen pratar om är olika härskande klassers kulturyttringar.

Vad arbetande människor skapat av egen drift är mestadels förstört. Våra kläder och bostäder, våra snidade bruksföremål, allt det som gjorde vardagens förtryck uthärdligt, det har multnat och försvunnit. Våra sånger har blåst bort med vinden. Det har ingått i förtrycket att våra sånger och berättelser stämplats som "vulgära" (det betyder folkliga) och trampats ner i glömskan.

Överheten har dödat vår glädje över vårt eget kulturarv. Jag undrar hur många av oss som – liksom jag själv – tycker att det finns stor poesi i gamla rader som dessa:

I den djupaste skuggan under en lönn

har jag pissat min älskades namn i snön…

Det är rader av äkta kärlek. Och jag kommer alltid att vara nyfiken på hur den folkliga (vulgära) kulturen sett ut under vår stenålderstillvaro. Den som överheten tagit död på för att skydda sej själv i klasskampen.