Det hände
för många år sedan att jag fick i uppdrag att prata om en bok fem minuter i
radio. Jag valde då en 750 sidor tjock diktsamling som hette Svensk dikt – från trollformler till Lars
Norén. Den skulle ge mej en inblick i vad lyrik är i Sverige – och jag
skulle få betalt dessutom.
Det blev en förskräcklig upplevelse.
Hur i all världen har läsarna orkat hänga med i de orgier av
borgerlig bildning som utövats av Georg Stiernhielm, Hedvid Charlotta
Nordenflycht, Victor Rydberg, Oscar Levertin, Frans G Bengtsson, Hjalmar
Gullberg och Gunnar Ekelöf för att nu bara nämna några?
Om våra barn lever i
en skenvärld av TV och seriemagasin så levde dessa i en skenvärld av Herkules
och Nifelhem och Zevs och Salome som är precis lika ointressant för nutida
läsare.
Det är föralldel
påfallande att de äldre överklassförfattarna hade viss kontakt med det
arbetande folket: de hade pigor och hantverkare i omgivningarna, de kunde
beskriva arbetande människor och hade namn på redskap och metoder.
Allt det där tunnas
ut så småningom och upphör helt någonstans vid Bo Bergman.
Erik Lindegren
uppfattade jag enbart som kejsarens nya kläder.
Jag fick ett par
snytingar av Stig Sjödin och Sonja Åkesson och nån tankeställare av Göran Palm
och Sonnevi, men resten var i det närmaste likgiltigt.
Resultatet av de 750
sidorna blev att det egentligen inte fanns så mycket nytt att upptäcka. Det som
angick mej var jag redan välbekant med genom läsande och sjungande släktingar
och kamrater.
Det var Bellman
förstås. Det var Kjellgren med Salig Dumbom. Det var Lenngrens drift med den
grevliga änkan och det var Frödings folkliga dikter och hänsynslösa
uppriktighet. Det var Dan Andersson som visade att även fattiga har ett
själsliv. Det var Birger Sjöberg, Evert Taube och Nils Ferlin.
Jag behövde inte
sörja över att inte ha pluggat litteraturhistoria. Det väsentliga fanns redan
upptaget i det kulturarv som arbetarklassen valt ut och överlämnat till mig.
Och som dagens ungdom
också får del av. För det får den väl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar