Jag går ut till brevlådan och
hämtar Folkbladet och möts av rubriken Det
har aldrig varit så liten risk att dö som nu. Om man som jag fyllt 90 och
ser döden som enda framtidscenario är det ett glädjande besked. Men är det
sant? Och vad döljer sej bakom rubriken?
Drogrelaterade
dödsfall ökar kraftigt, får jag veta. Ingen risk för min del, jag tar inga
droger, dricker ingen alkohol och röker inte ens. Antalet självmord är
konstant, står det också. Dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sej, de
flesta är gubbar över 80 år. Som jag då, men självmord, nej…
Vanligaste
dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar. Näst vanligast är tumörer.
Prostatacancer skördar flest liv bland män. Prostatacancer har jag ju, men den märker
jag inte, den besvärar mej inte.
Förra året
tog 1531 svenskar sitt eget liv. Hur bär de sej åt? Självmord kräver ju
handlingskraft. Skaffa en bil och köra in i en bergvägg. Köpa ett rep och hänga
sej i taklampan. Be hemhjälpen köra en till en sjö och så simma rakt ut…
Nej, om det
bara fanns en knapp att trycka på skulle jag kanske ha tryckt – när ensamheten
varit alltför plågsam och livet alltför meningslöst.
Jag är inte
tillräckligt handligskraftig för att göra slut på mej själv. Dessutom vill jag
inte. Om några år fyller jag hundra. Då kanske jag blir intervjuad och kommer i
tidningen. Något som de flesta människor skulle se fram emot. De gör jag också.
Jag hoppas
att Folkbladet har rätt med sin rubrik om att det aldrig varit så liten risk
att dö som nu. Alltså fortsätter jag att leva. Och bestämmer mej för att leva
tills jag dör. Ett vettigt beslut, om jag får säga det själv.
Vi hade en diskussion om det där igår. Två medelålders och en som närmade sig pensionsåldern. Den äldre sa att snart kommer folk leva till de är hundra. Jag vet ungefär när jag skall dö då vi i två generationer i familjen verkar nått maxålder, så jag sa att det där bara är extrapolation i statistisk data. Folk kommer inte ha en längre livslängd, bara en längre medellivslängd, vilket inte är samma sak. Nu när inte lika många dör på jobbet, super ihjäl sig, dör i barnsäng, osv osv. Så har medellivslängden ökat och fler når sin maxålder, men att det skulle betyda att vi kommer bli äldre är inte sant. Jag sa att man inte skall gå på den gamla 40-talistidén om att om man bara åt rätt och motionerade, tog hand om sig själv, så skulle man leva för evigt, så är det inte. I min släkt verkar man dö av "multiple organ failure" vid 83 års ålder och det är naturliga orsaker, cellerna i kroppens organ kan helt enkelt inte föröka sig längre, eller degenererat i sin reproduktion till den punkt att de inte klarar sköta sitt jobb längre, det blir inga effektiva nya celler längre.
SvaraRaderaTja, ta livet av sig är ju alltid en lätt väg ut. Men det är ju lite arrogant, jag lever av en enda orsak, för att se vad morgondagen för med sig, att ta livet av sig vore att säga "Nu har jag sett allt", lite arrogant faktiskt. Men det finns givetvis andra orsaker som jag faktiskt kan sympatisera med.
Bra beslut Sven! Intressanta funderingar. Och det är självklart man funderar när man närmar sig åldersstrecket. Det enda man vet säkert är att man ska dö. Men man vet inte varför, när eller av vad. Detta är den naturlag som människan med all tekniks kunskap inte kan påverka. Min mamma är 94 år och lever fortfarande. Min riktige far blev 94 1/2 år. Så kanske jag kan bli över 90 med? Men jag kan även snubbla i trappan ner till Skrivarstugan och stranden, dit jag nu ska gå.... och bryta nacken e.d. om en sekund. Jag gillar Martins devis ovan.:"Jag lever av en enda orsak, för att se vad morgondagen för med sig, att ta livet av sig vore att säga "Nu har jag sett allt", lite arrogant faktiskt", slut citat..
SvaraRaderaVi lever vidare! Så länge det går - det finns alltid en morgondag att vara nyfiken på.