Utan reklam ingen demokrati?

Till det jag avskyr mest i vardagslivet hör reklamen. All slags reklam. I bussar och spårvagnar, på husväggar och i tidningar. Bakom den ligger förmögna företag som lägger ner massor av pengar för att få oss att köpa sånt om vi inte behöver så att de ska tjäna pengar och bli ännu mer förmögna. Poeten Ove Klinthäll diktar om detta:

Högkonjunkturen är hos oss i år,

det märks på all sanslös reklam alla får.

För mångtusen mänskor är kassan dock skral,

har knappt råd att köpa en enda pinal.

Alla miljarder reklamen tar hand om

borde i stället fördelas ibland dom

som knappast har mat till sin usla lekamen.

Men icke – den går till den usla reklamen!

Nu är det ju så, tyvärr, att allting har två sidor. Eftersom jag tillbringat en stor del av min verksamma tid på tidningar, från Folkbladet 1945 till Aftonbladet som jag lämnade 1964, så vet jag att tidningar lever på reklam. Det är annonspengar som håller dem vid liv.

Utan annonser ingen dagspress. Utan dagspress ingen demokrati. Utan reklam ingen demokrati?

Sådan är kapitalismen. Och den tycks vi få dras med. För socialism har vi ju inte ens börjat diskutera.