Jag hittar en bok "Dags att dö" som jag tydligen
skrivit, i varje fall har den mitt namn på framsidan. Nu är jag så gammal och
dement att jag inte kommer ihåg vilka böcker jag åstadkommit.
Boken börjar:
"I nästa vecka fyller jag
hundra år. Äldre än så bör ingen människa bli. Redan vid sextifem är man en
belastning för samhället och många blir onödiga långt dessförinnan.
Jag är född
nittonhundratjufem, samma år som vi fick radio i Sverige. Vid fem års ålder var
jag med farsan och morsan på Stockholmsutställningen och fick göra rundtur med
en flygmaskin av korrugerad plåt som startade och landade på vattnet med två
pontoner. Det hade inga femåringar varit med om före mej.
Jag skulle
leva i en intressant tid, det kunde man se.
Mitt minne är
det lite si och så med. Det irriterar mej, för minnen ska man ta med sej i
graven, annars är det ju som om man inte har levat.
Graven,
varför säger jag graven? Numera är det ju bara fint folk som begravs. Vi andra
ska gå till återanvändning, läser jag i Aftonbladet. I varje fall är det under
utredning. Det ska vi återkomma till.
Än lever jag.
Med ett skadat knä och med bara ett öra men i alla fall…"
En fördel med att ha taskigt minne är att man kan
bli nyfiken på de böcker man själv skrivit. Dags
att dö. Titeln låter lockande. När vi dör ska vi gå till återanvändning.
Vad kan det betyda? Har jag skrivit om det? Den boken ska jag nu sträckläsa som
om den var skriven av någon annan!
Dåligt
minne är rätt kul att ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar