Dåligt minne är rätt kul att ha!

Jag hittar en bok "Dags att dö" som jag tydligen skrivit, i varje fall har den mitt namn på framsidan. Nu är jag så gammal och dement att jag inte kommer ihåg vilka böcker jag åstadkommit.

Boken börjar:

"I nästa vecka fyller jag hundra år. Äldre än så bör ingen människa bli. Redan vid sextifem är man en belastning för samhället och många blir onödiga långt dessförinnan.

Jag är född nittonhundratjufem, samma år som vi fick radio i Sverige. Vid fem års ålder var jag med farsan och morsan på Stockholmsutställningen och fick göra rundtur med en flygmaskin av korrugerad plåt som startade och landade på vattnet med två pontoner. Det hade inga femåringar varit med om före mej.

Jag skulle leva i en intressant tid, det kunde man se.

Mitt minne är det lite si och så med. Det irriterar mej, för minnen ska man ta med sej i graven, annars är det ju som om man inte har levat.

Graven, varför säger jag graven? Numera är det ju bara fint folk som begravs. Vi andra ska gå till återanvändning, läser jag i Aftonbladet. I varje fall är det under utredning. Det ska vi återkomma till.

Än lever jag. Med ett skadat knä och med bara ett öra men i alla fall…"

En fördel med att ha taskigt minne är att man kan bli nyfiken på de böcker man själv skrivit. Dags att dö. Titeln låter lockande. När vi dör ska vi gå till återanvändning. Vad kan det betyda? Har jag skrivit om det? Den boken ska jag nu sträckläsa som om den var skriven av någon annan!

Dåligt minne är rätt kul att ha.