Om man delar upp en prosatext i olika långa rader blir det
en dikt. Så här till exempel:
Med det sprödaste
och känsligaste av allt
den mänskliga handen
skapade vi oss själva
erövrade vi jorden
tekniken kunskaperna
Med samma spröda och
känsliga verktyg
(som de av förbiseende
låtit oss behålla)
måste vi störta tyrannerna
och bygga det mänskliga
samhället…
Den dikten skrev jag och satte på ett vykort där Inga ritat
en flicka som – med just denna känsliga hand – sitter och väver på
stenåldersvis.
Det vykortet hittar jag nu bland
mina papper. Det väcker minnen. Nästan sjuttio år fick vi vara tillsammans,
Inga och jag, sjuttio år av resor, kärlek, samarbete.
Med sådana minnen kan man se
tillbaka på ett liv som inte varit märkvärdigt – men inte heller meningslöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar