När jag inte har något viktigt att säga knycker jag en vers av min
favoritpoet Ove Klinthäll. Jag vill ju gärna blogga för att visa omvärlden att
jag ännu är vid liv, jag som fyllt nitti och är närmare döden än de flesta. Se
här:
När jag var
barn för länge sen,
då var det
inte lätt:
om man
försökte hjälpa till
så blev det
sällan rätt.
Man gick och
höll sej undan mest,
men jag, för
egen del,
fick veta:
om man inget gjorde
var det
också fel.
I dag är det
bakfram precis,
det kan man
se och höra:
nu är det
vuxet folk som inte
vet hur man
ska göra.
Vi lever i barnets århundrade. Ungarna blir allt uppkäftigare. Det
finns länder där man ser upp till de gamla och värdesätter deras erfarenheter
och kunskaper. Så gör vi inte här. Här importerar ungarna åsikter och
värderingar från USA. Vi gamlingar som inte hänger med på det, vi betraktas som
efterblivna.
Det där är vad jag känner när jag försöker
analysera min situation och hitta min roll i samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar