I dag är det
Kristi flygaredan. Jesus ska tas upp till sin fader i himmelen. Min vän poeten
Ove Klinthäll, som tidigare varit lärare, diktar denna dag så här:
Jag kom från en fattig och enkel
miljö
och fick jobb i offentliga
sektorn.
Jag trivdes i stort med kolleger
och barn,
med föräldrar och t o m rektorn.
Nu har jag gjort mitt, nu får
andra ta vid,
för min levnads väg går i nedan,
och nu väntar jag spänt på min
hädanfärd
för att se vad som händer mej
sedan.
Lärare har
jag inte varit, jag har inte varit nånting egentligen. Och nån tro har jag
haft, nån tro på att nånting ska hända mej efter min hädanfärd. Men andra
hälften av Klinthälls vers känns ändå som något jag kan ta till mej.
Ibland önskar jag att jag hade en tro. Det måste ha varit närande
för fantasin att inte veta nånting om rymden, att kunna titta upp på moln och
måne och föreställa sej Guds rike med gator av guld och kringflygande änglar.
Nu är jag nittio år gammal. Jag väntar spänt på min hädanfärd, för
att se vad som händer mej sedan. Eller borde vänta. Tyvärr vet jag att
ingenting händer mej efter min bortgång.
Vetande borde göra livet rikare. Men det blir tvärtom. Vetandet
gör tillvaron fattig och hindrar fantasin från att blomma och berika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar