Jag vaknar
ofta med en versrad i huvet. I morse ekade det i skallen: Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer. Jag – en gammal
ateist – får alltså upp en psalm ur själens dunkla djup under nattens lopp.
Så går en dag ifrån vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrans frid
till jorden sänkes ner.
Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud,
jag lever och jag dör.
Nej så fan
heller! Inget är mej mer främmande än denna medeltida vidskepelse. Ändå finns
de där raderna i mitt minne. Hur kom de dit? Vad har de gjort med mej i min
barndom? Längre bort än minnet når måste folkskollärare ha försökte klämma in
religion i mitt huvud.
De hade ingen hjälp av mina föräldrar, som båda tillhörde den
sunda stockholmska arbetarklass för vilken religion var överklassens försök att
fördumma och passivisera folket.
Jag minns min första lärarinna. Hon var ung och vacker och mycket
religiös. Hon hette Inez Stålberg och gav oss i hemläxa att lära oss psalmer
utantill.
Morsan förhörde mej på dessa läxor. Hon hade underklassens respekt
för lärarna som skulle proppa i mej överklassens kunskaper. Om fröken Stålberg ville att jag skulle kunna
rabbla psalmverser utantill så måste morsan hjälpa till. Det gällde ju för
hennes son att vara duktig och få bra betyg.
Jag var duktig och fick bra betyg. Samtidigt fick jag en barlast
av psalmer och vidskepelse som trängs med vettig kunskap i mitt huvud och gör
mej förvirrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar