Borgarklassen har alltid tagit för givet att det är den som står
för kulturen i samhället. Men vad har den haft att komma med? Det frågade
pensionären Karin Dalstrand i Proletären 26 februari i år. Och fortsatte:
Det var tex arbetarrörelsen som på 30-talet
startade och gav ut veckotidningen "Folket i Bild" med en upplaga på
200000 exemplar. Det var noveller av alla de stora arbetarförfattarna och det
var de bästa konstnärerna som illustrerade.
Senare i början på 40-talet kom Folket i
Bilds folkböcker ut. Det var också arbetarförfattarnas böcker med omslag av
Albert Amelin och andra konstnärer.
De kom ut under 20 år i stora upplagor och
såldes av ombud på arbetsplatserna. De var kultur i den bästa bemärkelsen, en
litteraturhistoria som nu nästan är bortglömd.
Medan Vecko-Journalen med kungareportagen låg
på salongsborden, låg tummade FiB med sitt kvalitetsinnehåll på köksborden.
FiB hade också en lyrikklubb med tidningen
"Lyrikvännen" och med utgivning av lyrik. Senare kom Litteraturfrämjandet
med "En bok för alla" med statligt stöd. Bra och billiga böcker.
Numera har det stödet dragits in.
1960 öppnades ABF-huset på Sveavägen i
Stockholm med folkbildning , debatt och kultur. Vid entrén låg Bokkonsum, en
välsorterad bokhandel. En trappa upp låg "Gyllene Cirkeln" där de
bästa jazzbanden spelade. I källaren låg "Sveagalleriet", Stockholms
största konstgalleri.
Nu är alla de här verksamheterna borta sedan
länge.
Det blåser allt kallare vindar, skriver pensionären
Karin Dahlstrand i Proletären.
Javisst. Och snart är vi pensionärer borta.
Och med oss minnet av den tid då arbetarklassen stod för kulturen i det svenska
samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar