Vi är några som är tillräckligt
gamla för att minnas 1950-talet, vänsterns årtionde. Då proggbandet Blå Tåget
fick oss att sjunga:
Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt,
staten och kapitalet som sitter i samma båt.
Men det är inte dom som ror,
ror så svetten lackar,
och piskan som kittlar
kittlar inte heller
deras feta nackar.
Det är ett halvt århundrade
sedan. De som då var unga och högljutt vänstersinnade bör nu vara vuxna, och
några av dem makthavare. Men vart har kritiken mot staten och kapitalet tagit
vägen?
De
som nu behärskar kapitalet beter sej som kapitalister alltid gör: slår vakt om
sitt ägande och skiter i medmänniskors villkor. De som nu behärskar staten driver
högerut. Stefan Löfven säger ingenting som får en att jubla.
Låt
mej säga det om igen: Jag var socialdemokrat så läge sossarna själva var det. Vad
är jag nu då? Kommunist förstås. Fast det låter illa sen motståndarna
missfärgat ordet.
Så
jag får ändra det till socialist. Det
är det jag är. Socialist!
Och
det är ett socialistiskt samhälle vi ska sträva fram emot.
Jag
googlar och får veta följande:
"Vanligtvis
beskrivs socialism i marxistisk bemärkelse som en politisk och ekonomisk doktrin
som syftar till att skapa det klasslösa kommunistiska samhället. I detta
samhälle ägs och kontrolleras produktionsmedlen offentligt. Dess omedelbara
strävan är att upprätta arbetarmakt, en planerad hushållning och gemensamt
ägande av produktionsmedlen (näringslivet)."
Planekonomi! Gemensamt ägande! Socialism!
Det är socialist jag är. Nu har jag satt en stämpel på mej själv. Fått veta
lite mer om vem jag är. Då känns det faktiskt lite tryggare att gå vidare
framåt i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar