Man lär så länge man lever!

Jag har aldrig skrivit en sonett. Jag har inte ens vetat hur en sån ska se ut. Det vet dock vår lärde vän och versmakare Ove Klinthäll. Så han vispar ihop en sådan och skickar till mej som exempel:

Nu undrar jag hur länge sen det var

som jag fick fram sonetter av nåt värde.

Joho, det var i maj, den 24:e,

det ser jag i en anteckning jag har.

Och den, det ser jag, handlar om en karl

som tydligen var en utav dom lärde –

en universitetsadjunkt – som närde

behovet av att nå en pissoar.

Nog har jag svårt att tro att någon bett om

att jag, just, skulle skriva en sonett om

en mänska som har svårt att hålla tätt.

Sonetter, dock, det tycker jag är riktigt,

ska också kunna handla om nåt viktigt,

som, ja, behovet av en toalett.

Nu vet jag hur en sonett ska se ut. Fyra plus fyra och tre plus tre rader. Bara att sätta igång och öva då. Man lär så länge man lever.

Vilket kommer mej att fundera över min livslängd. Jag har nyss fyllt nitti och kan väl inte bli så mycket äldre. Men jag har fattat ett beslut: Jag ska leva tills jag dör! Och kanske – kanske – få ihop en sonett på vägen. För något ska man väl syssla med under sina sista dagar.