Till dem som jag gärna läser hör
Göran Greider. Eller rättare sagt: Jag kastar mej över allt han skriver, för
där får jag lära mej nåt nytt eller får nåt nytt att tänka på. I Dagens ETC 10
juni skrev han så här om Djursholm:
De svåra åren var Palmeåren,
säger en man från Djursholm, "då var djursholmare allmänt villebråd".
Men i dag lyser nog Djursholm klarare än någonsin från sin kulle högt över det
övriga Sverige. 30 år av ökade inkomstskillnader och nästan ett årtionde med borgerlig
regeringar har fyllt Djursholm med ett större självförtroende än någonsin
tidigare. Fastighetsskatten är borta, Rut- och Rot-bidragen subventionerar en
ny tjänarklass, jobbskatteavdragen har landat som en bingovinst bland
höginkomsttagarna och redan tidigare togs tyngande ok som förmögenhets- och
arvsskatt bort. Man får gå tillbaka till tiden före det förra systemskiftet på
30-talet för att hitta samma självförtroende.
Den
som föds i Djursholm föds med en entrébiljett till den svenska ekonomiska
eliten. Och den som växer upp där löper ingen risk att stöta på fattiga
människor, vanlig arbetarklass eller ens lägre medelklass. Djursholm är en av
de mest segregerade platserna som existerar i Sverige.
När jag var springsjas i
Stockholm i min ungdom hände det att jag fick cykla till Djursholm. Det hörde
till mina bästa skubb, för i Djursholm möttes man alltid av snälla människor –
antingen rika hemmafruar eller pigor – som aldrig gav minde än en tvåkrona i
dricks.
När
jag läser Göran Greiders beskrivning av Djursholm förstår jag varför folk var
så snälla där. Det var ju en stadsdel att trivas i. Till skillnad från det
fattiga Söder där jag hörde hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar