Sällskapsnöje för dina vänner

Poeten Ove Klinthäll påminner mej om att vi skrev limerickar en gång i tiden. En mästare på såna är Hasse Alfredson. En av hans bästa torde vara den här:

En kysskonstens kung var Sven Miller.

Hans kyssar dom var som en thriller.

När hans fru gav sej hän

slog hon hop sina knän

och då krossa hon jämt Millers briller.

Hasse Alfredson har sagt att en limerick alltid ska vara en fräckis. Jag som är anständig har svårt med det men får ändå till det så här:

Två nunnor i klostret Djuphällen

kokar kaffe på spritkök i cellen.

Sista skvätten dom spar

utifall att dom tar

varsin munk där i cellen till kvällen.

Om man inte vill vara fräck kan man låta lyssnaren själv stå för det fräcka. Lyssnaren lär inte kunna dra sej undan när du läser upp den här:

En julrimmare från Julitta

satt och sökte ett rimord på Britta.

Men det ville ej gå

för det DU tänker på

var den endaste rimord han hitta.

En limerick är en femradig skämtvers som helst ska ha ett ortsnamn i slutet på första raden. Och tre betonade stavelser på första, andra och sista raden, samt två betonade stavelser på tredje och fjärde raden. Hänger du med?

Man kan göra det till ett sällskapsnöje att sitta en kväll och hitta på limerickar. Om man har begåvade vänner. Och det har du väl?