Livet har sina överraskningar!

Ju äldre man blir, desto gamlare känner man sej. Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att skriva ungdomsböcker. Nu känner jag mej fjärran från allt vad ungdom heter. Dagens ungdom begriper jag mej inte på. Tydligen är det likadant för poeten Ove Klinthäll, som diktar sålunda:

Nu börjar jag bli gammal och bedrövlig,

en livssummering, tror jag, är behövlig.

Jag undrar: Har jag gjort vad jag har bort?

Nej, det blev aldrig tid till nånting stort.

Jag tänkte på mej själv, blev fast i smeten,

och igenting blev gjort för mänskligheten.

Vad gör man för att få veta något om dagens ungdom? Jag tänkte: Nu ställer jag mej vid korvkiosken och lyssnar till snacket. Gjorde så. Och upptäckte att jag blivit för döv för att höra vad som sades.

Jag har skrivit något hundratals ungdomsböcker, av vilka några blivit klassiker. Som Trälarna. Nu kan jag inte skriva en enda rad som riktar sej till dagens ungdom.

Att bli gammal är att fjärma sej från sin egen verksamma tid. Att hamna på avstånd från sej själv och det man eventuellt uträttat. Man kan också se positivt på det: Att bli gammal är att slippa alla krav. Att sitta i dödens väntrum där allt är lugnt och stilla och utgången är given.

I min verksamma tid skrev jag ungdomsböcker. Nu har jag blivit en främling för min forna publik. Livet har sina överraskningar.