Ibiza är för mej ett andra hem

Vaknade kl 6:40. Gick upp och kissade. Andfådd. Flåsade. Hämtade Folkbladet i brevlådan. Inga nyheter av intresse. Vem som tar över Reijmyre glasbruk kan väl bara intressera köpare och säljare.

För min del måste jag förbereda mej på mitt livs kanske sista resa. På måndag drar vi iväg – min dotter och jag – till Ibiza. Det låter kanske inte så äventyrligt, i synnerhet inte för mej som hela tiden blir dragen i rullstol.

Men Iblza är för mej som ett andra hem. Jag kom dit första gången 1952.

Min fru Inga, som var tecknare, hade av sina konstnärskolleger blivit rekommenderad att åka till en okänd ö i Medelhavet där svenska konstnärer levde billigt.

Ibiza låg verkligen bortom allfarvägarna. En båt som hette Ciudad de Mahón gick dit en gång i veckan från Barcelona.

När man steg i and blev man granskad av generalissimo Francos knektar (tyska pojkar med kortbyxor blev stoppade, för anständigt klädd skulle man vara).

På Bar Domingo satt ett tjugotal svenska konstnärer och söp. Några av dem hade supit fast sej på Ibiza, eftersom de inte hade pengar att ta sej till fastlandet för och lifta hem.

Vid landstigningen blev man genast antastad av unga män som visste var man kunde hyra hus eller lägenhet till rimligt pris. De var hederliga, hyrorna var rimliga. Vi hyrde ett kritvitt tvåvåningshus som stod ensamt på den långa, nu överbyggda stranden Figueretas. Hundra kronor för en månad. Och erbjudande att köpa mark för en krona kvadratmetern.

Jag gjorde bort mej med mina svenska vanor. Strövade på privat mark som om allemansrätten vore självklar.

Den som vill uppleva Ibiza på 1950-talet kan läsa mina böcker Fall för madonnan och Mästerdykaren.

Nu ska jag uppleva dagens Ibiza. Exploaterat av dagens kapitalister.

Jag ska uppleva det dragen i rullstol. Så gammal och skröplig har jag blivit. Men håll koll på min blogg! Kanske får jag något intressant att rapportera.