Ju äldre man blir, desto glömskare blir man. Nu minns jag bara
sånt som rimmar, dikter och sångtexter. I morse vaknade jag med en sångtext i
huvet, en sång om trångboddhet:
Jag bor i en
lya på Söder,
den är väl
på tretti kvadrat.
Jag delar
den med fyra bröder
och en
gammal arbetskamrat.
En kvinna
jag mötte på Kvarnen
hon gjorde
mej glad i mitt sinn.
Hon hämta de
åtta små barnen
och sen
flytta allihop in…
Om jag räknat rätt så är de nu femton personer i våningen på
tretti kvadrat. Det är ju roligt – men var och när har jag hört den där låten?
Och vem har gjort den? Allt sånt är borta ur mitt minne.
Jag pockar ner gitarren från väggen och
sjunger låten. Ackorden sitter kvar i fingrarna. Dom har jag inte glömt. Men
allt annat – det är som om jag tappat kontakter med omgivningen, med
verkligheten.
Så vad gör man? Bäst att ligga i sängen och
låta tiden gå. Det finns ju igen anledning att komma på fötter när man ändå
ingenting kan uträtta här i världen.
Jag somnar om. Hej då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar