Jag minns ett Sverige som idyll

Jag undrar om jag minns fel, om jag idylliserar. Jag tycker mej minnas ett Sverige som var en idyll. Ett Sverige för åttio år sedan.

Den svenska arbetarklassen hade skapat ett samhälle utan elände, ett land utan fattigdom, utan arbetslöshet, ett land som var främst i världen i välstånd och välmåga.

Ett samhälle utan kodlås på portarna. Alla portar öppna till klockan nio på kvällen. Inga vakter som krävde legitimation. Ett samhälle utan fattigdom. Ett samhälle som inte skapade förbrytare.

Då jobbade jag på Aftonbladet. Tidningen huserade i fyra sammanbyggda hus på Vattugatan 12 i Stockholm alldeles intill Klara kyrkogård. I de övre våningarna hade journalisterna sina rum. Därunder låg sätteriet med tjugo sättmaskiner som fick manuskripten med rörpost och förvandlade texten till blyrader som blev spalter som blev sidor som gick vidare ner till pressarna i bottenvåningen.

Porten till Vattugatan 12 var öppen dygnet runt. Inga kodlås, ingen vaktmästare. Man kan se det som ett samhälle utan kriminalitet.

Jag kan inte minnas att man hörde talas om kvinnor som tvekade att gå ensamma utomhus på kvällarna. Inga bostadshus behövde ha kodlås. Man hittade en adress i telefonkatalogen och kunde gå dit utan att hindras av någon låst port.

Ett Sverige utan fattigdom var ett samhälle utan kriminalitet.

Fattigdom skapar kriminalitet. Den som inte har råd att köpa mat åt sina barn måste stjäla. I det idylliska Sverige som jag minns hade alla råd att föda sina barn och själva äta sej mäta.     

Det idylliska Sverige jag har i mitt minne, har det verkligen funnits? Jag kan inte läsa om det någonstans. Sverige för åttio år sedan. Det finns inte i historieböckerna. Men det är klart – det är ju alltid segrarna som skriver historia. Och segrarna här – det är kapitalisterna, de rika, de som inte kunde tjäna pengar på idyllen utan måste krossa den och göra Sverige mångkulturellt. Söndra och härska!

De vet att minnet av Sverige för åttio år sedan kommer att dö tillsammans med oss som bär på det. Sen är det ju som om detta Sverige aldrig har existerat. Och då kan det ju inte heller finnas någon som önskar det tillbaka.