I går skrev jag om ensamhet. Det är ett intressant ämne, eftersom
ensamhet tycks bli allt vanligare i vårt samhälle. Och själv kan jag nog kalla
mej specialist på ämnet. Så låt mej fundera vidare kring det ett tag.
Ju äldre man blir, desto oftare blir man
kissnödig. Jag sitter allt oftare på toastolen och tittar ner på golvet. I
golvets mönster kan jag hitta sällskap. Där är en prick. Där är en prick till.
Två ögon. Kring dem kan jag fantisera fram ett ansikte. Ibland ett förgrämt
käringfejs, ibland ett vackrare flickansikte.
Och där är majoren. Han finns alltid på samma
plats och ser alltid likadan ut. Som… ja just som en major.
Jag har alltså hur många vänner som helst där
på badrumsgolvet. Glada vänner, grymma vänner, rika vänner, fattiga vänner,
tiggande vänner och slösande vänner.
Och så majoren, alltid majoren. Så helt ensam
– nej, det är jag faktiskt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar