Arbetarkultur – var finns den?

Så här skriver pensionären Karin Dahlstrand i Proletären under rubriken Från oss som bygger landet:

Borgarklassen har alltid tagit för givet att det är de som står för kulturen i samhället. Men vad har den haft att komma med? Det var tex arbetarrörelsen som på 30-talet startade och gav ut veckotidningen "Folket i Bild" med en upplaga på över 200000 exemplar.

Det var noveller av alla de stora arbetarförfattarna och det var de bästa konstnärerna som illustrerade. Kända fotografer gjorde arbetsplatsreportage. Senare i början av 40-talet kom Folket i Bilds folkböcker ut. Det var också arbetarförfattarnas böcker, med omslag av Albert Amelin och andra konstnärer.

De kom ut under 20 år i stora upplagor och såldes av ombud på arbetsplatserna. Det är kultur i den bästa bemärkelsen, en litteraturhistoria som nästan är bortglömd.

Medan Vecko-Journalen med kungareportagen låg på salongsborden, låg tummade FiB med sitt kvalitetsinnehåll på köksborden. Och inte nog med det.

FiB hade dessutom en lyrikklubb med tidningen "Lyrikvännen" och med utgivning av lyrik. Senare kom Litteraturfrämjandet ut med "En bok för alla" med statligt stöd. Bra och billiga böcker. Numera har det stödet dragits in.

Vid ABF på Sveavägen i Stockholm låg en välsorterad bokhandel "Bokkonsum" vid entrén. En trappa upp låg "Gyllene Cirkeln" med fin jazz. De bästa jazzbanden från Sverige och andra länder spelade där. I källaren låg Stockholms största konstgalleri "Sveagalleriet".

Nu är alla de här verksamheterna borta sedan länge.

Det blåser kallare vindar.

Det känns omskakande när en gamling på det här sättet beskriver den tid man själv har upplevt. Jag jobbade på Aftonbladets sätteri strax intill Klara kyrkogård. Snett nedanför hade FiB sina lokaler. Jag kunde kuta ner och hämta tjugo exemplar och sälja till kompisarna i sätteriet.

Rean i 15-årsåldern var jag en del av kulturlivet. Ett kulturliv som fanns då. Men som jag inte ser ett spår av nu. Vart har det tagit vägen?

Jo, den försvann tillsammans med pamparnas ambitioner. De som i dag leder arbetarrörelsen skor sej på den, gör sej till miljonärer och har aldrig stått på ett verkstadsgolv.

Av dom har arbetarna inget gott att vänta.