Mördarens offer har något gemensamt…

I går kom jag utom dörren, vilket inte händer så ofta. För det mesta sitter jag i min ryggvänliga gungstol i den lilla lägenhet jag brukar kalla dödens väntrum. Men nu kom jag iväg till Hemgården för att lyssna till Ragnar Dahlberg som skulle berätta om sitt liv. Och berättade gjorde han. I en hel timme utan manuskript eller ens anteckningar för minnet.

Ragnar har ju varit TV-producent och ansvarat för bland andra Café Norrköping, där jag också medverkat en gång i tiden. I mitt usla minne är allt som hänt efter 1965 försvunnet. Nu blev jag påmind om att jag spelat och sjungit i teve tillsammans med dragspelsdrottningen Estrid Eliasson och andra musiker av vilka de flesta nu är borta.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna, skrev Runeberg. Till flydda tiden återgår min hjärna, sa Hasse Alfredsson. Till flydda tider skulle jag önska att min hjärna kunde återgå. Men tyvärr…

Till Hemgården fick jag åka med poeten Ove Klinthäll, en gamling som fortfarande är tillräckligt ung för att köra bil. Hans verser brukar jag fylla den här spalten med när jag inte själv kan hitta på några klokheter. Det som rimmar är lätt att komma ihåg. Jag minns när han skulle göra svenska språket internationellt genom att ta bort prickarna:

Å och ä och ö ska bort

Vad sker med språkets grace

när Hörby blir till Horby

Mönsterås blir Monsteras

Men värst det blir för detta ord

som förr betecknat parlek

emellan man och kvinna

men som nu får heta karlek.

I går kom jag alltså utom dörren. Nu får vi se när det händer härnäst. Jag har körort. Jag kan köra bil, men jag vågar inte. Till mitt yrke som skriftställare hör att ha fantasi. Jag kan tänka mej ett barns huvud krossat och tillplattat under min bils vänstra framhjul.

Det finns folk som har upplevt det. Och måste leva med det resten av sin tillvaro.

Det var bra att ha fantasi på den tiden när jag skrev böcker. Nu är fantasin mest till besvär. Nu hemsöker den mej mest på nätterna, i drömmen.

I natt drömde jag fram en deckare som jag kanske borde skriva. Där skedde ett antal mord som kommissarie Janne Storm skulle utreda. De som mördades var alla män, i olika yrken och ställningar i samhället och boende på olika håll i och utanför staden. Alla mördade på samma sätt, med två knivstick, ett i magen och ett i hjärtat.

Janne Storm upptäcker småningom att alla offren är i samma ålder. De måste också ha något annat gemensamt. De har inte känt varandra. Inte numera. Men – de har alla gjort lumpen samtidigt!

Och begått en gängvåldtäkt mot en kvinna som nu hämnas genom att ta livet av dem, en efter en.

Snart fyller jag nitti. Har jag tid att skriva en bok? Och ork? Huvet funkar. Idéer har jag. Skärpning!