Gamlingar är vi, katten och jag!

Fredagen de trettonde gick utan att något olyckligt hände i min omgivning. Jag drömde att jag hade tandvärk och vaknade med insikten att man numera inte behöver ha tandvärk men att folk i forna tider måste ha haft ett helvete med värkande tänder.

Förr gick vanliga människor som behövde få en tand utdragen till en barberare eller rentav till en smed. Men när fler fick råd med socker blev problemet med tandvärk allt större, och efterfrågan på yrkeskunniga som kunde dra ut tänder ökade. En del läkare och kirurger började därför intressera sig för metoder att behandla sjuka tänder. En ny yrkeskår föddes – tandläkarna.

Det var bara överklassen som hade råd att befria sej från tandvärk. Vanligt folk fick dras med sina smärtor. Det är svårt att föreställa sej hur det var att leva för hundra år sedan. Och att fatta hur priviligierade vi är i dag.

Så jag borde väl inte sitta här och skriva om det. Men att pladdra om än det ena och än det andra, det är ju vad vi skriftställare gör. Till exempel poeten Ove Klinthäll som diktar så här:

När duggregnet faller på blom, blad och knopp

blir det blött, men av solvärmen torkar det opp.

Det kan ju, i herrans namn, knappt vara tvärsom.

Det där var väl inget att skriva en vers om?

Ändå skriver han om det. Liksom jag skriver om en tandvärk jag inte råkat ut för. Men ju äldre man blir, desto mer sover man – och lever i två världar: natt och dag, dröm och verklighet. Nätterna är innehållsrika, där är man omgiven av föräldrar, vänner och bekanta. Så vaknar man opp till ensamheten. Sätter sej i den ryggvänliga gungstolen och blickar ut över tomheten i dödens väntrum.

Men – jag är ju inte ensam längre. Dottern har gett mej en katt. En gammal och tandlös katt som genast gett mej sin vänskap, stångas och spinner och somnar bredvid mej i soffan när jag tittar på teve.

Vi är gamlingar, katten och jag. Den erfarenheten delar vi – och därför trivs vi tillsammans.