Därför kommer jag att dö nyfiken

Till mysterierna i mitt liv hör det här med att dra lakan. Jag minns från min barndom att morsan bad om min hjälp med det. Vi sträckte ut lakanet mellan oss, samlade ihop hälften av det i vardera handen – och så drog vi. Men varför? Lakanet blev inte längre av att dras, inte så mycket att det märktes i alla fall. Inte heller kunde jag se att något annat hände med lakanet.

Jag kan också minnas att min hustru Inga beordrade mej att hjälpa till med samma sak. Inte ofta, men det hände. Tillvägagångssättet var detsamma. Vi ställde oss mittemot varann, sträckte lakanet mellan oss och drog och knyckte. Inget hände med lakanet vad jag kunde se.

Kvinnorna i hemtjänsten ber mej aldrig att dra lakan. De kommer med lakanen prydligt manglade och hopvikta och lägger dom i skåpet eller bäddar min säng med dom.

Kanske är dessa lakan dragna, det syns i så fall inte på dom. Och kanske kunde kommunen spara in några kronor genom att ge mej odragna lakan, jag skulle inte märka det och inte komma med klagomål.

Kvinnorna i mitt liv har beordrat mej att dra lakan. Jag har aldrig förstått varför. Numera slipper jag det.

Den som ingen kvinna har

heller inga lakan drar.

Jag slipper alltså att dra lakan numera. Men jag kommer inte ifrån det. Jag kommer att dö utan att ha begripit varför man drar lakan. Och som nån har sagt: Jag gillar inte att dö nyfiken. Varför i helvete drar man lakan?