När man ligger sjuk sover man mycket. Och drömmer. I natt drömde
jag mej 85 år tillbaka i tiden, till min tidiga barndom. Jag var en liten söt
gosse, det kan man se på gulnade fotografier. Men jag var också ett sjukligt
barn. Sjukhuspersonalen blev min första publik som artist. För dem sjöng jag en
liten visa som mor lärt mej:
Där växte
uti dalens famn
en liten
blomma utan namn.
Bland dalens
alla blommor små
hon vackrast
var ändå.
En liten fjäril
flög så glad,
att blomman
kyssa få han bad.
Och blomman
upp sitt öga slog
och nickade
och log.
Men fjärilns
kärlek är så kort,
till andra
blommor flög han bort.
Och blomman
ner sitt öga slog
och vissnade
och dog
och dog
och vissnade
och dooog.
Sen växte jag upp och blev med i IOGT. Där spelade vi revyer, t ex
på Boulevardteatern i Stockholm. Jag spelade gitarr och blev jazzmusiker
tillsammans med dragspelaren Elver Rydelius. Honom tog militären livet av när
han låg i lumpen. Dom trodde att han simulerade när han fick brustet magsår –
och så dog han.
Mitt liv som artist fick ett avbrott. Det
återupptogs så småningom i föreningslivet. Jag har alltid spelat och sjungit i
föreningar där jag varit med. Ibland tillsammans medmin bror Tor, kallad Tojan,
som spelar piano.
Repertoar har aldrig fattats. Vår far Gunnar
gjorde massor av låtar och fick ut tre grammofonskivor, innan kriget kom 1939
och satte stopp för skivindustrin.
Vi hade en härlig musikperiod på senare tid
med Cittronilerna i Norrköping. Sen det gänget splittrades har mitt liv blivit
fattigare. Och även kulturlivet i Norrköping för den delen.
Numera händer det att jag sjunger och spelar
i PRO. Det påstås att jag låter bättre än man skulle tro för min ålder. Men
mest sitter jag ensam med min gitarr och upplever gamla minnen.
Bland mina vänner är jag känd som författare.
Men jag har faktiskt också en bakgrund som artist. Något som jag kanske borde
ha satsat lite mera på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar