Jag är sjuk och eländig. Min vän poeten Ove Klinthäll försöker
trösta mej. Det kunde väl ha varit värre, skriver han, och meddelar att det
förr på sina håll rådde andra omständigheter än de vi dag ska stå ut med:
"Bort
längtande vekhet ur sotiga bröst…
Ni minns väl
Dan Anderssons sång?
Visst hade
dom kortspel och brännvin till tröst,
men nog var
det klent hålligång.
Det fanns
ingen TV som alltid stod på
med nyheter,
idrott och såpor.
Dom hade nog
skaffat en video då
och kollat på
rullar med råporr.
En karl med
en vesen fiol, det var allt.
Nån gång
sjöngs en råbarkad sång.
Fy fasen
sånt liv, mörkt och tråkigt och kallt
och inte
madrasser en gång!
Så lägger han till några typiska enfaldigheter och skriver:
"Tänk själv hur det kunde ha känts om du varit skoxarbetare, men du har
väl aldrig hållit i en yxa, din gamle manschettproletär."
Jag, som tillbringat årtionden med hustru
Inga i gamla kåkar med vedspis och braskamin som värmekällor! Nog har jag huggit
ved! Nog har jag hållit i en yxa! Att jag nu slipper göra det i nittiårsåldern
kan jag tacka Klinthälls socialdemokrati för, den som skapat det unika svenska
folkhemmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar