I fattigdomen frodas ärlighet

Det tar tid att vänja sej vid flyttning och hemkomst, det kanske har med åldern att göra. Jag vaknar och blir förvånad över att se en svensk husfasad utanför fönstret och inte Ibizas hamn med kryssningsfartyg och lustjakter.

I hamnen på Ibiza trängdes miljonärernas båtar med varandra. Jag försöker föreställa mej hur det skulle kännas att ha råd med en sån där båt med kapten och gastar och kunna åka vart man ville mellan välkända turistorter.

Skulle inte ett sånt liv bli trist så småningom? Att ha för mycket kan inte ge nån glädje – lagom är bäst och glädje får man inte av prylar utan av vänner.

Kring den rike finns många som säger sig vara hans vänner, men hur ska han veta vilken vänskap som är äkta och vilken som är låtsad?

Den fattige kan skilja på vänner och ovänner. I fattigdomen frodas ärlighet och äkta känslor. I rikedomen frodas falskhet och oärlighet.

Skriver jag, medan jag i minnet blickar ut över Medelhavet och försöker föreställa mej vad för slags människor som befolkade de båtar som gled fram åt olika håll i kvällningen.

Dessa människor hade ingen aning om att jag iakttog dem och deras farkoster. För dem existerade jag inte. Sen min hustru gick bort existerar jag egentligen inte för någon som verkligen har behov av min närvaro.

Men på Ibiza finns det folk som tror att jag är en betydelsefull person. På hotellet hade för ett tag sedan bott en kvinna som reagerade när hon fick höra att jag skulle komma dit. Hon hade läst mina böcker om Trälarna och sagt att jag var hennes favoritförfattare och mycket framträdande i mitt hemland.

Så på Ibiza finns det folk som tror att jag är en PO Enquist eller Henning Mankell i Sverige. Synd att de inte sitter i stipendienämnder där jag skulle kunna ha glädje av dem.